London är närmre och närmre. Som det ser ut just nu så åker jag dit på en måndag i april och stannar i en vecka för att hälsa på först Erik och sen Jansson, två av mina favoritkillar. Big ben, shopping, fotboll, öl och vårväder. I cant wait. Ord kan inte förklara hur mycket jag behöver den här resan.

Imorgon ska vi ha afterwork på jobbet. Italiensk mat, bubbel och fira att vi har sålt kalasbra till företagskunder. Det ser jag fram emot, det kan inte annat än bli roligt när man är med arbetskamraterna.

Deppcarro. Deppliv. Deppblogg.

Jag hatar att inte känna mig glad och lycklig. Att gå runt med såhär mycket hat inom sig är inte bra. Jag bli grå och allt annat blir grått. Jag har inte lust att göra någonting alls längre.

Jag måste rycka upp mig! Göra något som gör mig glad. En varm sol, en sandstrand och en veckas vila står högst upp på listan.

Idag ska jag försöka jobba. Sjukanmälde mig igår för jag mådde som en blääää. Men jag hatar att missa jobb så idag ska jag samla mig och göra mitt bästa.

Jag kan fortfarande inte förstå det som hände, allt är fortfarande ofattbart. Hur kan man göra en människa så illa, när man själv vet hur ont det gör?
Jag brukar vara ganska bra på att förlåta och gå vidare, men det här är för stort.

Till hösten är det jag som flyttar här ifrån. Jag klarar inte att vara kvar i den här incesten, det är för äckligt och infekterat för mig.