Dom senaste tre månaderna har Valdemar sovit jättedåligt. Han vaknar på nätterna och grinar, reser sig och rullar runt i spjälsängen. Den första tiden trodde vi att det var tänder som spökade och efter en månad så ploppade en tand upp. Och sen en till. Nu ser vi inte att några fler tänder är påväg men ändå fortsätter han att vakna flera gånger på nätterna. Här om dagen började jag googla (google är en mammas bästa vän och värsta fiende) och vi har nu insett att han går igenom 9-månadersfasen, aka separationsfasen.
Vi nattar han jämt i sin egen säng som står brevid vår men vi får jämt lyfta över han till oss då han inte går att natta om/trösta i sin egen säng när han väl har vaknat. Man skulle ju kunna tro att det här "problemet" har en enkel lösning: han får sova med oss hela nätterna inklusive läggning. Detta har vi såklart provat och han vaknar inte lika många gånger på nätterna, och gångerna han vaknar så brukar nappen räcka för att han ska somna om. MEN anledningen till att vi helst inte vill ha han mellan oss är för att han lever om som en propeller! Att vakna av en karatespark i tutten, en skallning eller en rumpa fylld med gas precis vid näsan är vad som väntar oss på nätterna.
Jag kommer ihåg hur alla sa "ni kommer att få igen det där sen när han blir äldre" när vi berättade att Valdemar sov hela nätter från ca kl 22-08 från det att han var en månad gammal fram tills han var fem månader ungefär.
Jag vart så arg på dessa vuxna som sa detta. Jag tänkte "kan det helt enkelt inte bara få vara så att vi har ett barn som sover bra på nätterna?!?!".
Dom hade alltså rätt. Fan.
Trots sömnbrist och irritation när man inte får mer än två timmars sammanhängande sömn så kan jag inte hjälpa att tycka att det är så gulligt och mysigt. Det enda vår son vill är att vara nära mamma och pappa.
Bild från oktober 2015.
Här hade vi precis börjat med barnmat och den skulle helst kletas in i hela ansiktet.
Kommentera